Under de senaste 14 åren har vi rest under både korta och långa perioder i framförallt Asien. Den senaste längsta vistelsen var i Hua Hin Thailand mellan 2014-2015. Under den tiden åkte vi under ett par veckor till Loombok , där vi fick en väldigt god kontakt med ett par som drev ett litet spa som hette Rainbowspa, som låg ute på Gili.

Bali återvände vi till under 4 veckor i juni 2016.

Den 27 augusti kommer vi att åka tillbaka till Hua Hin i Thailand och där kommer vi att stanna i minst 1 år som vi vet nu. Barnen kommer gå i en internationell skola som slutar i slutet av juli. Vi har denna gång bara köpt en enkel biljett och vi har dessutom inget borénde eller jobb att återvända till i Sverige. Bara kartonger och lite möbler i ett magasin.

Eftersom jag vill resa mer än 1 vecka per år (som oftast är under sommarloven eller vinterloven )och dessutom till plaster som ligger längre bort än några timmars flygning har en fast punkt med arbete alltid fått mig att känna mig begränsad, låst och inte fri i mitt liv. Jag vill kunna röra mig vart jag vill, när jag vill runt om i världen men ändå kunna försörja mig under tiden. För att slippa stressen över att jag måste spara ihop till en resa som tar 1 år och sen när jag kommer hem då börjar allt om igen Och livet blir inget man lever här och nu utan något som hela tiden ligger längre fram. Dessutom har jag alltid känt att jag blir mer kreativ, inspirerad och produktiv när jag är på andra platser. Även alla möten med nya människor, nya kulturer och nya sätt att både tänka och leva ger mig så mycket bredare perspektiv och mindre begränsad i mitt liv som helhet. Att bli digital nomad är som att få en titel på sig själv som säger något mer än att vara en backpackers som bara vill ligga på stranden och slippa ansvar hemma i Svergie ( som man allt för ofta får höra när man har levt som vi)

Thailand och Bali (ubud, gili och sanur) är våra favoritplatser som vi återkommer till och som vi också gärna vill introdusera andra i genom att vara kontakten mellan Sverige och Thailand som nu kommer att vara våran bostad. 

Här kan vi hjälpa med att hitta boende, bra resturanger, utflykter och annat praktiskt.

På Bali har vi två goda vänner som bor på Kuta i Lombook och som där driver en fantastiskt litet spa som heter Rainbowspa, dom har också utflykter och känner till öns alla gobitar.

Nu har vi fått klart med utskrivningen av barnens skola här i Sverige samt inskrivning i deras nya skola i Hua Hin.

Vi har valt att sätta dom i internationell skola av den anledningen att vi ser ett stort värde i att dom får lära sig engelska samt att vara tillsammans med en mängd andra nationaliteter. 

Under 2014-2015 bodde  vi i Hua Hin och då  hade vi dom i internationell skola och jag måste säga att det är den bästa skola dom någonsin har gått i. Det kostar mycket men man får mycket tillbaka. Jag upplevde ett startk och genuint intresse och enorm drivkraft hos lärarna samt att dom såg varje elev  som en enskild indivd . Den sk boxen som jag upplever mig oftare ser i Sverige att man gärna vill placera barnen i finns inte, vilket ger en större bekräftelse till barnen.

Hur som helst känner både barnen och vi enorm spänning och längtan till just skolan för att det var väldigt kul, även för oss föräldrar då vi hade mycket vi fick vara delaktiga i.

Nästa sak att få färdig är nu föräkring för oss, eftersom vi kommer stanna längre än 45 dagar behövs en annan sjukförsäkring då den i Sverige inte gäller efter 45 dagar. 

Funderar på om jag inte ska börja mitt bloggande redan nu då tiden innan oxå är en del av resandet. För tiden innan handlar mycket om att förbereda sig både mentalt och fysiskt men också praktiskt.

Tankarna fladdrar åt alla håll, allt i från lyckorus till total skräck. 

Hur kommer det att bli, tänk om det inte blir som jag tänkt mig, vad gör jag om jag inte trivs osv....

Samtidigt som det andra stunder känns så härligt och levande i hjärtat och jag är helt övertygad om att allt kommer att ordna sig när det är dags. 

Men mycket handlar om att falla in i en acceptans att inte ha kontroll, för att göra ett sånt här val i livet och ta ett sådant steg är att totalt släppa kontrollen över sig själv , livet och framtiden och det är för mig den största och absolut jobbigaste processen. För jag vill ha kontroll, kontroll är för mig trygghet, utan den känner jag mig förvirrad, orolig och vilsen. Därför frågar jag mig så många gånger varför jag utsätter mig för saker hela tiden som innebär att jag inte har kontroll, det blir som en ständig inre konflikt.

Hjärtat vill ha frihet...frihet från kontroll och låsningar medan huvudet vill ha stenkoll och total kontroll. Så på något sätt tror jag att fajten handlar om vem det är som ska styra mig, mitt hjärta eller mitt huvud. 

För mig handlar det mycket om att byta fokus i mitt liv då jag för det mesta har låtit mina tankar styra och på så vis kört över mitt hjärta, men nu vill hjärtat ta plats och få leva ut. Det innebär en inre strid som gör min nuvarande livssituation ganska jobbig stundtals.

Men jag tänker att det finns en mening med att det sker nu, jag tror att det handlar om att förbereda sig inför flytten och livet som skall komma. För om detta inte sker nu så kommer det troligtvis komma på plats och då är det inte lika självklart att kunna möta det som sker och panik kan i stället uppstå.

Men att denna konflikt pågår tror jag inte är ett tecken på att jag har gjort ett felval utan jag har tagit en ny och okänd väg som jag inte riktigt vet hur jag ska gå på.

Mitt mantra blir just nu ; Livet pågår endast i nuet...

När frun är på mig för hundrade gången om att hon behöver komma iväg någonstans, vart som helst, bara komma iväg någonstans, helst varmt, billigt och bra, ja då snurrar det i mitt huvud och ekonomin sätter upp stora stoppskyltar i min hjärna men jag säger; Javisst älskling, hitta nåt du!!! Med förhoppning om att det kommer att självdö, vi ska ju ändå åka till Indonesien i sommar... Dubai, Thailand, Lanzarote eller till och med Jamaica kommer upp på tapeten men i slutändan så blir det dyrt, mycket dyrt. Antingen är resan billig men resmålet dyrt eller så är det tvärtom och med en väldigt begränsad budget, återigen, så blir det ohållbart. Men så en dag hittade jag en billig resa till Italienska alperna och orten Canazei. Okej, det var frugan som hittade den men jag blev liksom eld och lågor eftersom jag älskar alperna och att åka skidor. Bara en liten detalj, jag hade ju gjort en total höftplastik för mindre än 3 månader sedan och är det något som man ska undvika första tiden och egentligen livet ut så är det just skidåkning utför pga luxationsrisken, alltså att leden hoppar ur led men WTF man lever bara en gång, yolo för f-n! Vi gör det, vi åker, vad kostar det? Resan är ju billig, liftkort är ju dyrt och jaha det var fullt på planet för att ta med egna skidor så pengar till skidhyra också. Äh fuck it, vi betalar och ser glada ut och sopar den dåliga ekonomin under mattan. Det här är ju vad jag drömt om. Att få åka till alperna med familjen, att få visa vad jag älskar.

Jag tänker och säger till andra att jag ska sladdsvänga lite med familjen som inte är så skidvana. Det blir lugnt i backarna. Det blev sådär med sladdsvängarna, man har ju carvingskidor... och hastigheten ökade ju mer jag kände att det inte kändes något i min opererade höft... Yolo. Min dotter är inte överförtjust i att carva nedför välpistade Italienska backar, kanske kan det ha att göra med att hon bröt armen första dagen i Vemdalen för något år sedan och att jag tvingade upp henne i backarna på en gång och även upp till skidskolan dagen efter. Sen gillar hon inte fart heller. Sonen däremot, han gillar slalom, fart och att åka utanför pisten och hoppa lite. Tredje dagen säger han liksom lite tyst i mitt öra: Pappa, kan inte vi åka själva idag så slipper vi vänta på de andra så mycket... Bra idé, jag är på men jag måste kolla med mamma bara. Det är okej några timmar, tack för det!

Vi har hört om något som kallas Sellaronda, det är en runda runt hela bergsmassivet som kan åkas höger eller vänster varv utan att åka samma backe eller lift mer än en gång. Låter ju supercoolt så jag kollar med reseledarna och de säger att det tar ca 5-6 timmar beroende på omständigheterna, Sagt och gjort så åker vi upp med liften 9,30 dagen efter och börjar det lite lättare varvet. 

Då är det gjort... Knapptryckningen som bekräftar att jag/vi köpt en ny resa. Inget avbeställningsskydd, det är ju bara för töntar, eller? Jag har ju bestämt mig, det är ju bara att åka. Skulle det vara så att någon dör eller drabbas av en svår sjukdom eller att grabben bryter benet när han sparkcyklar så spelar de där pengarna ingen roll. Så känns det just nu i alla fall, jag sparar hellre 1500 spänn idag och förhoppningsvis ända fram tills vi åker än inte! Resan var ju så "billig" i alla fall. Jakarta tor för 17000kr för hela familjen i 4 veckor tycker jag är rätt bra. Pengarna har vi egentligen inte men det var liksom för billigt för att låta bli. Att lägga upp en plan för hur vi ska betala tillbaka pengarna till Flygcity och hur skatteåterbäringen får hjälpa till med resa, boende och mat är liksom en del i det spännande. Lite som att kasta sig ut från flygplanet och hoppas att skärmen löser ut sig. Det ordnar sig förhoppningsvis och liksom alla de andra gångerna så landar vi troligtvis på fötterna även den här gången. Om än med lite mindre pengar på fickan och en lite skämtsam förklaring till barnen varför vi får fortsätta äta nudlar och ris hela hösten.

För resandet (långresor) är ju värt så mycket mer än att kunna köpa en ny tv eller köpa nya utemöbler och en grill från Rusta för 499 kr är sjukt mycket bättre än den från Elgiganten för 79 kr som vi köpte förra året. Vi behöver ingen Weber eller Landmann eller en ny LG OLED tv för 17000kr. Det är ju samma "skit" som visas ändå. Vi pratar ofta om vad våra resor har gjort för oss som individer, familj, föräldrar och även för våra barn och det kan vi prata om även när vi sitter på hemmet när vi är så gamla att vi rent fysiskt inte kan resa mer. Då kommer vi minnas allt det vi gjort men inte allt som vi köpt och för mig är det så mycket mera värt.

Så nu är det alltså gjort, knapptryckningen som bekräftar att vår dotter för andra gången i sitt liv snart 14-åriga liv inte kommer att få fira sin födelsedag i Sverige utan i Indonesien, vår son däremot som är sju år har bara firat sin födelsedag 2 gånger i Sverige och alla andra utomlands; Mest Thailand men även Indonesien, Malaysia och i år Italen efter att vi veckan innan bokade en sista minuten till alperna. Livet ska levas och upplevas inte levas genom andra på tv-rutan.

Nu när hösten börjar komma tycker jag skogen är fantastisk. Trots att barnen ofta säger nej då man säger att vi ska gå ut så har dom snart glömt det så fort vi kommer ut bland stenar, kottar, berg, träd, mossa och bara frsik luft. Men självklart måste man ju ha med sig en liten fika för att att det ska bli riktigt mysigt. Lite kaffe, macka, varm mjölk med honung och god frukt. Ja sen är helgen eller eftermiddagen fixad.

Det mysigaste är oxå att ta med sig lite material och pyssla med hemma, fritt val vad man kan göra. Bara låta fantasin leka runt.

Jaha då börjar hösten komma och det blir lite ruggigare ute med lite kyls och lite sämre väder. 

Vad gör man då med barnen utan att dom ska få 40 000 myror i kroppen av att sitta inne. Och vad kan man göra som inte kostar pengar eller har med dator eller tv och göra?

Jo ..jag tycker en stund i skogen är perfekt, .

Vi går ut och plockar olika höstiga skogsmaterial så som mossa, kottar, fina pinnar, löv.. ja det som faller en in.

Sen tar vi in det och så sätter man ihop sin egna lilla höstdekor som man sen kan placera ute någonstan. Kreativt, gemenskap, billigt och fantasifullt.

En annan super simpel sak är att gå ut och leka affär... ja menar hur kul tycker barnen det inte är när man ställer sig vid någon sten och låtsas att man har en resturang eller affär. Så får dom handla lite  coh smaka kanske. Man behöver inte leka så länge, 20 min och dom är nöjda. Perfekt, kul och kreativt.

När ni kommer in så är det dags för fika på riktigt men istället för att duka fram gör du som ett litet cafe .

Skriv upp vad som finns och vad dt kostar och så får dom göra låtsaspengar och komma och handla sin fika.

Jag gjorde det med barnen och deras kusiner förra veckan, oj vad dom tyckte det var kul.

Att få titta och få välja och sen köpa...super mysigt

Pojekt Husvagn

Ja husvagnsemester kan jag väl inte påstå är min favorit men ibland får man liksom backa och ställa upp. Dessutom är det ju svårt att yttra sig om man verkligne inte har gett det en chans. Ja ...barnen tycker i dom flesta fall i alla fall att det är både mysigt och kul. Att jag inte gör det är väl mest för att jag är så pedantisk och tycker att det blir så skitigt lätt... ja och det är kanske inte riktigt ett giltligt argument.

Så ja en sommar sulle vi i alla fall ut i en vecka på ett läger och året innan hade jag sovit med barnen i tält under den veckan varpå det regnade i stort sätt varje dag. Och det sa jag att jag aldrig mer gör om. Så en husvagn blev ju helt plötsligt jätte lyxigt. Men vi hade ingen och ville inte köpa och kunde inte hyra men då visade det sig att vi hade goda vänner som hade en gammal som stod på skroten som vi fick ta. Och vips så blev det ju tom lite kul för mig, för då fick jag chansen att pimpa en husvagn... inte illa för en sån som mig som älskar både utmaningar och inredning,

Och ja hela familjen gav sig in i projektet och vips hade vi ett kul samarbete, ett mål och något riktigt kul ihop. Och jag kan lova att den blev faktiskt ganska fin, så pass att ägarne inte ville ställa den på skroten då den kom tillbaka.

Ett bbra tips till er där hemma...

Tindra får naglarna fina av Isma på RainbowSpa

Det här var vårat färdmedel under våra 9 månader i Thailand.

I ur och skur tog vi oss fram på denna, till skolan, jobbet, badstrande och veckohandlingen. Det fanns stunder då vi satt med både 5 matkassar och skolväskor medan regnet öste ner och dränkte varenda kroppsdel av oss. 

Vad gör man då?

Ja...det är bara att bita ihop och fortsätta fram , trots översvämmade vägar och en trafisk som är totalt kaotisk. 

Ibland hände det även att punktering uppstod och då var det bara att ta sig till närmaste verkstad, och som tur är gör dom en lagning väldigt fort här nere.

Men oj vad vi blev säkra på att hålla balansen..