Våran story – så har vi levt som nomadfamilj

Jag och min familj har levt som en nomadfamilj i 14 år utan att veta det egentligen. Vi har haft en bostad i Sverige men varit ute varje år i framförallt Asien.
Vi har åkt med ryggsäckar, levt minimalistiskt, haft låg budget, varit nyfikna och öppna för det som kommer till oss.
Vi har trotsat skolnormen genom att åka iväg trots motstånd och ifrågasättanden.

Vi ha valt att lita på våran inre ledstjärna som har litat på att resandet har varit ett lärande i sig för både barnen och oss, vilket det också har visat sig vara.
Vi flyttade till Thailand 2014 i 8 månader med bara några väskor med oss.

 Hyrde då ut huset i Sverige och tog oss dessutom till en plats vi aldrig tidigare varit på eller visste något om.

Jag började göra tavlor av gammalt båtvirke som jag hitta på stranden, allt för att göra något av tiden och ev skapa försörjning. Sen startade jag igång med pilatesklasser på området och som spred sig fort. Vilket i sin tur ledde till att allt fler började komma med sina krämpor som jag hjälpte dem med genom träning, massage och coachning. Efter 7 mån hade jag byggt en verksamhet med konst, pilates och livsstilscoachning, och då var det dags att åka hem. 
Med sorg, tomhet och vemod åkte jag hem till Sverige , där jag försökte fortsätta med det jag börjat med i Thailand, men utan resultat , det gick inte. Fick vikariejobb på en Skola som idrottslärare, vilket var väldigt lärorikt och inspirerande men också styrt vilket för mig blev kvävande. Efter 8 mån brakade jag ihop totalt och kunde en dag inte starta bilen, hela kroppen knöt sig, jag hade drabbads av utmattningssyndrom.
Jag vill inte det här…  var det enda jag kände i hela min kropp. Jag kan inte leva så här och absolut inte jobba, jag kvävs .

I juni 2016  åkte vi 4 v till Indonesien , åter hittade jag mig själv, kände glädje, styrka och frihet. Kom hem och inom kort var jag tillbaka igen i det mörka hålet, då bestämde jag att det får vara nog nu.

Ringde en mäklare och sa att vi ville sälja vårat hus, ringde min man och berätta för honom att nu säljer vi så att vi kommer här i från, men vart visste vi inte .

 Där började resan till att bli oboende beroende.

Vi beslöt oss för Italienska alperna, där min man skulle jobba som skidlärare och jag mental coach, massör , personlig tränare och pilateslärare. Vi åkte ner och kolla in, hitta italiensk skola till barnen och ett boende vi kunde hyra. Nu var det bara att sälja huset och säga upp sig för min man. Huset blev inte sålt i nov så vi kunde inte flytta då, ok då tar vi det senare. I feb såldes det men med inflyttning i juni. 
Jaha vad gör vi nu, skidsäsongen är då slut, kollade andra jobbslternativ , åkte ner igen för att kolla nytt ställe. Men kände på en gång att här kan vi inte bo, och  jag ville helt plötsligt inte flytta. 
Kommer hem helt vilsna... vad gör vi nu?
Började leta hus, husbygge osv men insåg att vi inte fick köpa då vi inte längre har fast jobb.
Jävla system ....ursäkta svordomen , moment 22 kan man säga .
Vad vi än kolla på så kändes det fel , till slut satte vi oss ner och fråga oss vad vill vi egentligen, om vi ens ville köpa ett nytt hus i Sverige.
NEJ!!!!!! Då hade vi ju aldrig börjat den här resan, vi ville ju göra oss fria och oberoende. Som vi sagt i så många år.
Vad hade vi för alternativ !
Vi behövde någon form av inkomst och skola till barnen .
Hua hin som vi tidigare bott i kom på tal.
Min man kontakta företaget han tidigare jobbat för där nere, och dom ville gärna ha honom där.