Hur känner barnen vid en utlandsflytt?

Frågor vi ofta får som föräldrar min man och jag är hur barnen känner och tar det att vi ska flytta men också då vi varit ute och rest på det sättet vi gjort. Vad dom egentligen menar med frågan har jag nog aldrig förstått. Jag har där emot fått en känsla av att frågan grundar sig i en egen uppfattning om att det är jobbigt för barnen och att dom mer eller mindre tvingas med . Då många tänker att det bästa för barnen är att ha en trygghet som grundar sig på en fast bostad, svenska skola, fritidsintressen och vänner som dom har haft med sig sen dagis. 

Att bryta det skulle på något sätt göra barnen illa, men så är inte våran uppfattning, snarare tvärtom.

Det vi upplever våra barn har byggt upp är en inre trygghet istället för en yttre samt att dom även har lärt sig att det finns väldigt många olika sätt att leva på och alla sätten har både för och nackdelar, samt att vi faktiskt klarar av mycket mycket mer än vad vi tror.

Men självklart är det inte en dans på rosor alla gånger och inte heller smärtfritt, nej, nej vi går igenom både konflikter, gråt, ilska, rädslor, oro och ifrågasättanden men för varje sak vi tar oss igenom lär vi oss också väldigt mycket vilket med tiden stärker och gör det allt mer lättare att hantera dessa situationer. 

Det är klart att vi ibland frågar oss varför vi göra dessa saker, framförallt när vi står i situationer som vi inte har en direkt lösning på eller ett givet svar. Dvs då vi står och måste möta ovisheten om framtiden men samtidigt lutar vi tillbaka våra tankar då på att det är inte alltid meningen att man ska veta exakt allt utan låta saker vara öppna och komma till en.

Det är då  vi behöver varann som mest och det är då vi också bygger både relationen och oss själva som mest.